coca-cola veins

Nu ska jag vara en sådan där stel, tråkig, krispig röv med obehagligheter intorkade mellan skinkorna och skapa en ny blogg som är LÖSENORDSSKYDDAD. Hur pretentiöst är inte det på en skala? Men, a girl’s gotta do what a girl’s gotta do, om ni förstår vad jag menar. Mina senast rockstjärne-framgångar har gett både mig och mina nära svindel och, som ni säkert sett på löpsedlarna, så har jag bestämt mig för att ta en paus nu. Tona ner hypen lite. I denna moderna tid av facebook och cctv kameror får man ju få stunder för sig själv, få stunder att bara dela med dom man älskar. Rätt vad det är så hamnar man väll på skvaller sidorna iförd för liten bikini och för mycket solskydd, och alla vet ju att solskydd är ute i år. Sedan usa-turnén har mitt exponeringsbegär dämpats rejält, jag känner knappt för att visa brösten offentligt längre vilket gjort att jag valde att inte medverka i detta årets utgåva av ”girls with low self esteem”. Så boys, köp inte den i år, fniss Från och med nu vill jag att mina fans ska förstå att jag inte längre säljer mig till djävulen för pengar och uppmärksamhet, från och med nu är allting för konsten och inget för berömmelsen. Jag vill pass på att ta tillfället i akt presentera mitt nya jag (som också det kommer säljas för sjutton kronor och gratis penisförlängare på översta hyllan i snuskgubbe-kiosken på hörnan) genom att bjuda in er till min diktläsning/konstutställning/diabildsvisning i Helgeands församlingshem på torsdag en 32ra. Be there or be gone.

- Anna-Lena Stardust Åkezzon, 31

Okej, jag ska sluta vara dryg men skicka gärna ett mail eller något så skickar jag ett lösenord, det kanske är lite krångligt men ta då nytta av the three D´s: destination, determination, and deliberation. Jag tycker det är skitkul att ni läser min blogg, verkligen, men efter två och ett halvt års personligt skrivande så börjar det kännas lite obehagligt att jag inte har det minsta kontroll. Stor kram så ses vi i den nya mindre krispiga bloggen!

-yoko, snart tjugo 

Så ringer dom från jobbet, som för tillfället är min enda och mycket begränsade inkomstkälla, och säger sorry vi måste cancela igen. Det blir två istället för åtta från ert team som jobbar i city center i helgen, och du är inte en av dom. Men gud vad roligt, alla jublar. Det som är bra i detta land är att det är så himla lätt att få jobb, förutom på sommaren då för då verkar studenterna stjäla alla, det som är dåligt är att man kan bli behandlad lite hur som helst. NU SKA JAG FIXA NYTT JOBB SÅ ATT NÄSTA GÅNG DOM RINGER SÅ KAN JAG SÄGA SORRY MARTIN MEN FUCK YOU.

Lite senare: Så!

En bra grej är att ipoden hittat hem till min varma famn igen

BRA SAKER ÄR:

1. När en kompis (kristina) motiverar och inspirerar en att göra något man drömmer om.
2. När ens pojkvän erbjuder sig att köpa den fina boken du suktar efter i förtidig födelsedagspresent.
3. Att åka van hem med Derek från jobbet och inse att han har ett schyst sätt att se på saker.
4. Att hitta ett par softa sommarbyxor för 12 euro, som tidigare kostat 41.

DÅLIGA SAKER ÄR:

1. När folk som har hand om att organisera saker inte klarar av det (jobbet).
2. Att datorskärmen piper om du inte har full ljusstyrka.
3. Bröd som möglar redan efter EN dag!

Mina jeans luktar fortfarande som heltäckningsmattan på ett B&B i Donegal. Heltäckningsmatta är förresten det mest opraktiska som finns. Faktiskt så idiotiskt att man omöjligt kan förstå vilket nöt som kläckte iden från första början (”Jag vet, vi täcker golvet med en luddig filt så all smuts fastnar och det börjar lukta skumt!”). Okej, de dämpar ljud men fyller de någon annan funktion??

Mitt första jobb sedan jag kom tillbaka hit gick ut på att fraktas genom halva landet upp till nord-västra Irland för att göra promotion för Kopparberg. Man inser hur vackert Irland är när man kommer utanför Dublin, precis så grönt och kulligt som man föreställt sig det. Och det känns som om det grönas klorofyll på något konstigt sätt letar sig in i mina ådror och förser mig med ny näring.  Som solljus och D-vitaminer. Och kanske är det så irländarna tar sig igenom regniga somrar med lite för få soltimmar, det kanske är där de hämtar sin energi. I alla fall åkte vi så långt upp i landet att jag han få sms från meteor UK som hälsade mig välkommen till Storbritannien. Jag måste medge att det känns knäppt att åka genom byar där det sitter en brittisk flaga på varje lycktstolpe och priserna på skyltarna utanför pubarna är angivna i pund, men det är självklart en helt annan diskussion…

Efter Donegal åkte vi till Sligo och där ifrån fick vi sen skjuts hem i en ”lyxig” minibuss. Bara för att sätta min egen prägel på resan så såg jag till att glömma min ipod på bussen, varför inte liksom? Så nu är jag utan musik.

http://www.thebestpageintheuniverse.net/c.cgi?u=fashion

På väg ner till stan, med mitt paraply argt flaxande över mig, ringer dom från jobbet och säger att kopparbergs har ställt in pga det hemska vädret. Fan. Jag hatar nar man planerat något och det inte blir av. Och jag hatar den där känslan som man bara kan få när det spöregnar och man ägnat de senaste fyrtio minuterna åt att leta reda på puben man skulle träffas, bara för att få reda på att det blivit avbokat. På vägen tillbaka var det motvind och mitt paraply gjorde sitt bästa för att sticka ut både mina och alla mötandes ögon. En tysk frågade mig något vid övergångsstället vid Dorset street och jag svarade lite tanksprit ”yes” utan att riktigt uppfatta vad han sa. Sedan gick han igång om snabbmat och ville veta vilket av gatans tvåtusen ställen han skulle välja. Jag svarade Ivan house, även om dom inte har den bästa maten, bara för att svara något. Han blev mycket tacksam och berättade att detta var hans första dag i Dublin. Han var här på en meditationskurs som varade i en vecka. Vi skulle åt samma håll och var därför tvungna att ha ofrivilligt följe. Han pratade på och frågade massor om Dublin som jag inte kunde svara på. Ut ur det blå säger han: What would you do if money wasn’t a problem and success a guarantee? Jag tittar upp I hans ansikte och inser att han är en sån där person som står alldeles för nära en när han pratar och att han glömt raka bitar av mustaschen. Vad svarar man en total främling på en sån fråga? Han sa i alla fall att han hade börjat sjunga, livet är för kort för att bara sjunga i duschen. Det lät lite som han tränat in det svaret, men det gjorde ingenting

Datorn är lagad, kameran är lagad och ikväll ska jag jobba. Kan vi inte hålla tummarna för en regnfri kväll?

For nagon dag sedan la min dator av sa idag har jag konkat runt pa skitet och forsokt fa alla mojliga olika sorters manniskor att laga den. Det kommer kosta typ ettochfem vilket tydligen ar ett bra pris men eftersom viktor varderat hela maskinen till ungefar tvatusen samanlagt sa suger det anda ganska hart. Och innan dess var det ju min kamera som sjalv dog tva manader efter att jag inforskaffat den. Vet fortfarande inte om jag maste punga ut pengar for den. Ar det inte bara underbart nar alla dom dar tekniska prylarna som man lagt massa pengar pa gar i sonder? Jag menar vad skulle man gora pa sin fritid om man inte fick nojet att ta han om dom? For att inte tala om alla pengar! Jag skulle ju vara obehagligt stenrik om jag inte betalade for deras lakarbesok och extradelar heeeela tiden. Ska aldrig mer kopa nagot som jag inte kan laga sjalv.

FUCK! 

Lund. Jag åkte sexan hem från viktor. Försökte läsa ett gamalt numer av en ytlig månadstidning jag gillar men det var sa jäkla varmt att jag började må illa sa fort jag kollade ner i den. En tjej i ett par sådana där foppaskor satte sig obehagligt nära mig och det gjorde mig svettig och irriterad. Allt jag kunde se var hennes fula skor, dom såg ut att en gång ha varit äckligt färgstarka men nu bleknat bort någon slags kissgul bakfylla av hur ett par riktigt fula skor ska se ut. Om det var till deras fordel vet jag inte. Sen var dom nedslitna, på samma satt som någon annans converce eller gamla addidas ar, och jag forstod av detta att det verkligen måste vara hennes ÄLSKLINGS-skor. Och mitt när jag satt där, full av domande och en ytlighet som jag vagrar att själv ta ansvar for eller identifiera med ens en liten del av min personlighet, sa går freak numer två och hans unge på. En pappa som klätt sin sexaring i dyraste märkes träningsjackan och vita gymnastikskor. Ge pojken något han kan leka i for guds skull! Som om detta inte var nog sa tar pappan av sig jacka och visar stolt upp for bussen att han har en likadan ziptroja som sonen sin. Gud, tänkte jag, hur ska man kunna passa in i den har världen.

Kanske vore det lättare att bara stanna i Sverige och vara alla sociala- och känslomässigarelationer tilllags. Skaffa en lagenhet i Malmö, dit resten av familjen flyttat. Inreda den fint, handla grönsaker på lördagarna, laga mat och bjuda över kompisarna på middag. Börja plugga, gärna något kreativt sa folk inte ifrågasätter det utan istället anntar att man ar gjord for att syssla med det man pluggar till, for annars skulle hon val inte våga? En sa osäker inriktning. Jag skulle till och med kunna ha en katt! Sa länge det var sommar skulle jag och amanda kolla på blue water high tillsammans. På loven skulle jag kunna åka ut och resa for pengarna som mitt extrajobb skulle ge mig. Och om några ar skulle jag ha barn och bli en sådan där snygg relativt ung mamma. Det finns en plats for mig där och visst later det som om livet skulle ha blivit ganska fett? men hur länge skulle man utnyttja att skicka gratis sms till varandra. Hur länge skulle det dröja innan jag blev rastlös igen? Den svenska jante-lags vardagen där allting ar tryggt och inget går fel skulle komma smygande i samma takt som hosten, och vi vet alla hur snabbt den kan komma ibland. Det livet far vänta några ar, tills jag vet vad jag vill. Bli, göra, plugga…

Dublin. Jag ar tillbaka på Irland igen och livet börjar sa sakter liga ta form. Jag kan se lite nyanser av framtiden där långt borta. Jag saknar er där hemma och det var sa fint att få vara hemma med er igen.

Y